Välkomna, Vänner!






Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra försyndelser (Markus 11:25)

Men till er som lyssnar säger jag: Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er (Lukas 6:27)

Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra (Kolosserbrevet 3:13)


Vi har ett kontrakt, ett avtal om vad vi måste göra. Vi måste förlåta. Det kan vara svårt ibland, men det måste vara vår ambition.

Det är ju faktiskt så, att det är den som inte kan förlåta saker, som mår värst av något dåligt som hänt. Den individen går och bär det med sig på ett för sig själv negativt och giftigt sätt, som kroppen inte heller mår bra på.

Men i perspektivet av evigheten gäller det också att navigera på rätt sätt. Allt levande håller antingen på att växa eller så håller det på att vissna. Det kan vi faktiskt se. Och vi är här för att växa. Det är vår uppgift att komma på andra sidan saker. Det är inte vår uppgift att fastna. Den som fastnat kommer bevisligen inte vidare. Det kan vi också se. Att stå kvar vid en oförrätt, som vid en fälla, i ett universum som är fullt av liv och energi, ser ganska konstigt ut - om du ser det framför dig. Det finns så mycket att göra, vara, uppleva. Men där står många, som vilda djur som fastnat i fällor. Människor står där i hela sina liv ibland. Samtidigt kan man träffa gamla människor och/eller mogna människor, som blivit tillfreds med vad som kan ha utspelat sig i deras liv. Hur dåligt tillbringad tid är det inte, att ägna energi och tankeverksamhet åt oförrätter ett helt liv, tills att det kan vara för sent i ett liv, att glädjas åt hur livet är utan den tyngden på axlarna?

Att förlåta kan vara svårt. Vi vet ju alla att det inte handlar om att uttala några ord, om oförrätten trots att de uttalas ändå sitter kvar och skaver. Att uttala orden kan ju dock vara början på en kortare eller längre inre process för den som uttalar orden, som om orden i sig signalerar till den som förlåter att hen tillåter sig att förlåta, ger sig själv rätten att släppa något nu. Tänk, det behöver faktiskt inte hållas vid liv.

Annars kan resan med att förlåta inledas med att man försöker förstå andra sidan, försöker förstå hur någon hamnat i att agera som någon agerat. Där kan allt möjligt komma upp om någon annans livsresa, som gör det lättare att förlåta något. Den som gjorde något mot dig gjorde det för att vederbörande inte kunde bättre, kanske, inte var starkare själv, inte hade bättre information, osv. Det kan rent av vara värst för den personen själv. Hen kanske behöver din förbön, och kanske rent av ditt kärleksfulla bemötande för att själv kunna komma på andra sidan något som hen fastnat i, och som gör att hen uppför sig som hen gör.

Vi kommer inte att få mindre att förlåta framöver. Vi kommer att få mer och mer att förlåta. Vi kommer verkligen att få träna på att förlåta.

Det är tur att vi alltid kan fråga efter vägledning och styrka.