Välkomna, Vänner!






Jesus såg upp och märkte hur de rika lade sina gåvor i offerkistan. Men han såg också hur en fattig änka lade ner två små kopparmynt. Då sade han: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka gav mer än alla andra. Ty det var av sitt överflöd som alla andra lade något i offerkistan, men hon offrade av sin fattigdom allt vad hon hade att leva på." (Lukas 21:1-4)


Vi har sagt det förut. Kärlek och sanning går inte att skilja åt. Vi är inne i en kärlekens tid. Det är ALLTID kärlekens tid. Om människor är sanna, så ser de detta och lever därefter.

Det är inte kärleksfullt att visa upp sin egen förträfflighet. Det är kärleksfullt att sätta andra framför sig själv.

Det är inte kärleksfullt att springa runt och göra det som förväntas.  Det är kärleksfullt att göra det som andra behöver att någon får gjort, och att göra det som hjärtat säger.

Människor vill ofta inte lyssna på sitt hjärta, det vill säga på sanningen, vilket alltså är samma sak. Att göra det kan innebära konsekvenser av nödvändiga saker som de inte vill veta av, för att de är bekväma, för att de är själviska, för att de är fega, för att de följer minsta motståndets lag. Kärlek och sanning är inte kravlösa. Den feelgood som kärleken ger är inre frid och styrka, och harmoni och samklang med det egna jaget.

Vi är inte bara inne i kärlekens tid. Vi är också inne i en tid av utmaningar. Kärleken förblir sanningen, och kärleken talar sanning och agerar utifrån det som är sant.

Vi ska, och kan i sanning, glädja oss i kärlekens tid, vad som än pågår - som inte är sant eller kärleksfullt.

Motsatsen till kärlek är faktiskt inte hat, utan motsatsen är likgiltighet. Likgiltighet är det som vi måste utvisa ifrån vårt inre. Likgiltighet har aldrig med sanningen att göra, eller med kärleken att göra, och definitivt inte med Gud att göra.